I lördags gjorde hon sitt bästa distanslopp i världscupen någonsin, i söndags var benen däremot riktigt stumma. Nu blickar Hanna Falk fram emot kommande helg – och sprinttävlingarna i Davos.
Falk tävlade i Davos även i fjol. Då var det hennes första framträdande i världscupen för säsongen och det slutade med 29:e plats och viss besvikelse.
Nu är förutsättningarna annorlunda. Efter två raka semifinalplatser (12:e och 11:e plats) reser UIF-åkaren till Schweiz som totalsjua i sprintcupen. Landslagstruppen blev officiell först på måndagseftermiddagen, men som klart bästa svenska i cupen var Falk förstås ett givet namn.
– Jag hoppas att det går bättre den här gången. Vi kommer att vara på hög höjd och acklimatisera oss i veckan och förhoppningsvis ger det resultat, säger Hanna Falk.
Vad har du för målsättning med sprintcupen vinter?
– Jag har inget mål rent placeringsmässigt, men målet är att köra så många världscuptävlingar som möjligt och inte bara titta mig blind på VM. Kan jag hålla den här jämna nivån blir ju totalplaceringen hög, men jag vill också gärna ta mig till någon final och vara med högst upp och slåss.
Högst uppe var hon inte i distansloppen i Lillehammer i helgen. Men 35:e platsen på fem kilometer fristil i lördags var faktiskt hennes bästa distanslopp i världscupen så här långt. Avståndet upp till 30:e plats och karriärens första världscuppoäng i ett distanslopp var bara drygt fyra sekunder.
– Det var ett bra lopp, men tyvärr blev det lite för tufft, så jag gick mig stum och blev trött när det var en kilometer kvar, säger Hanna Falk.
Så om loppet varit fyra kilometer hade du klarat topp 30?
– Ja, kanske. Det kanske också hade räckt om den långa stigningen varit lite kortare.
I söndagens avslutande jaktstart gick Falk ut som 20:e dam. Men under de tio kilometerna i klassisk stil tvingades hon se den ena efter den andra åkaren passera. Faktum är att bara sex av de 74 fullföljande åkarna var långsammare än 25-åringen, som till slut fick nöja sig med 59:e plats i Lillehammers minitour.
– Jag hade inga förväntningar på att placera mig högt. Nu var jag ganska sliten och det kändes som att man föll som en sten genom fältet. Det var genomgående väldigt tuffa banor i Lillehammer och de tidigare loppen tog nog ut sin rätt, säger Hanna Falk.